Vi vet vilket kön knodden har nu. Det är en pojke. Vi som hela tiden såg oss som föräldrar till en liten flicka...vi ska nu få en liten pojke istället. Förstå mig rätt, jag är inte besviken, men det blir en mental omställning. Den där lilla tjejen som gång efter gång kramar om oss och kallar oss mamma och pappa i mitt inre finns inte. Nu är hon istället en liten pojke och jag har så jäkla svårt att förhålla mig till det. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag bättre förstår mig på kvinnor och det kvinnliga könet. Grabbarna och männen i mitt liv klarar sig, där finns det inte riktigt rum för överbeskyddande och oro. Oroar mig gör jag ju ändå visserligen, men det är svårt att tala om den oron inför dem som jag oroa mig för. Ni förstår. Oftast så är det eller ska vara så grabbi-grabbigt att jag får halsbränna. Jag har alltid haft lättare att snacka med tjejer än med killar. Tjejer är mer avmantlande än vad killar är. Ni ser oss oftast för vad vi är. Kanske är det en inbyggd modergrej, jag vet inte. Vi killar är mer korkade eller ignoranta inför våra medgrabbar att vi inte bryr oss. "Jaha, du jobbar som väktare, coolt...whatever, ta dig en öl kompis!"
Hur som helst...
När jag tänker jag på honom så är han en riktig liten cooling, skinnjacka, depeche mode t-shirt och röd tuppkam. Vad ska morfar säga! Och vad ska knodden heta? Förmodligen så ska han heta Sakarias. inte Zakarias med Z eller CH eller CKH...Zackharias. Med ett X kanske? Xackarias? Vad vill du heta lilla knodden där? Herman kanske? Nä, då stämmer Sakarias bättre in på en röd tuppkam och skinnjacka, eller hur? Sakarias blir Sake som smeknamn. Herman blir...Herman eller Manne. Då låter Sake fräckare.
Undrar om han kommer gilla fotboll? Eller musik? Jag hoppas på musik, sparka på en fotboll kan vem fasen som helst göra. Men han får gärna gilla fotboll, inte mig emot. Bara han blir glad av det, glad och lycklig. Det är det viktiga...och att han är snäll mot sin mamma. Men det är jag övertygad om att han kommer vara. Ingen kan vara ond mot henne om man lär känna henne, hon är godheten personifierad.
Än märker jag inte av honom så mycket, han figurerar mer som en främmande gäst som snart kommer på besök. Och jag försöker växa upp så mycket jag kan innan han hunnit hit. Jag vill ju inte att han ska se mig som en medioker person eller pappa. Vad gör en person till en medioker pappa förresten? De gångerna han sparkar lägger jag oftast handen mot mammas mage för att känna. Oftast känner jag ingenting, jäkla retsticka! Precis som jag! Mamma Ia säger att om han är uppspelt och sparkar mycket så lugnar han ner sig när jag lägger handen på magen. Ungefär som när hon själv sover oroligt, då lägger jag min hand mot henne och hon lugnar sig direkt. Det är en häftig känsla. Jag vill tro att det är samma typ av trygghet som min pappa har förmedlat till mig som jag nu förmedlar till Ia och knodden. När det väl gäller så är man jäkligt cool. Man vet precis vad som ska göras och man gör det. Hipp häpp klart, bang boom, klara direktiv. Fan va jag saknar dig farsan. Om jag blir en tredjedel så god och underbar som du var och är när vi var mindre så är jag nöjd med mitt föräldrarskap. Tack pappa.
Klockan är 2.43 just nu och jag ska hoppa ner i säng. Nu har ni fått en liten uppdatering. Nästa inlägg kommer nog handla om vår besök på barnmorskecentralen. Tills dess får ni ha det fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar