...om att inte räcka till.

En av mina absoluta största drömmar är att få köpa en mindre skola eller någon typ av byggnad med många rum och gemensamma rum. Där skulle jag få alla mina nära och kära att flytta in. Inte för att jag tror att de skulle orka med varandra i ett sådant kollektiv, nej det skulle vara helt och hållet för min egen del. Så att jag kan hålla koll på dem, så att jag vet vart de är och hur de mår. För så som det är nu räcker jag inte till. Det finns inte tillräckligt många av mig, eller tillräckligt mycket av mig för att jag ska kunna få alla till att må bra. Jag vill finnas där för dem som behöver det och jag vill finnas där hela tiden. Och vad gör jag när jag inte får tag i dem som jag oroar mig över? Jag kan inte klona mig. Det går inte att vara på flera ställen samtidigt. Otillräcklig, det är ordet som just nu gnager i skallen.