Den första tiden

Vilken omvälvande tid den första tiden har varit. Elton är snart två månader och vi har börjat lära känna honom nu. Han är en mysig, bestämd och charmig kille ;) Elton gillar mat mycket och växer så det knakar! Han är redan 60 cm lång och väger 5050g senast vi var på BVC.

Nu ler du, småskrattar och pratar en hel del. Det finns inget mysigare än när vi har våra stunder där du pratar och berättar, Elton. Att jag vill skydda dig mot allt ont har funnits från början men nu börjar kärleken för dig växa sig allt starkare hos mig ;)

Dagarna ägnar vi åt att småslumra i soffan, prata och gå ut och gå. Ibland tar vi bussen till stan och fixar lite ärenden. Elton somnar i vagnen innan vi ens har hunnit utanför dörren och sover i stort sett hela tiden vi är ute.

Det är häftigt att äntligen få vara mamma! Eltons mamma :)

En pojke

Klockan 15.43 den 26:e november 2010 föddes vår son,

3820g och 53 cm lång. Välkommen du underbare lille varelse!

Tjabba världen!

Eftersom Pappa Piraten inte skriver längre så ska jag försöka mig på det här bloggandet om vår lille son som nu äntligen har kommit till världen ;)

En natt mellan en torsdag och fredag sattes allt igång. Äntligen! Vid halv tolv på natten började vi fatta att det var riktiga värkar som kom tätare och kraftigare hela tiden. Vi ringde in när det var två till tre värkar under tio minuter som varade längre än en minut. Först började barnmorskan med att det är bara förvärkar och sen fick jag en värk när jag pratade med henne och gav luren till min man. Då sa barnmorskan att eftersom hon inte kan prata så är det värkar och då är ni välkomna in. Vid halv sex kom vi in till förlossningen och då var jag öppen 3 cm. Jag började med att bada och det var riktigt mysigt :) De hade förberett en varmt bad med levande ljus så det såg ut som vi hade kommit till en spa-anläggning. Mycket trevligt! Efter badet var det bara att hoppa i en sådan där supersnygg "sjukhusklänning" och ta värk för värk. Smärtlindring började med lustgas och sedan med sterila kvaddlar. O de kvaddlarna gjorde sjukt ont att få (rent ut sagt!) men de gjorde vad de skulle och bedövade verkligen min stackars korsrygg. Sedan var det lustgas och till slut den underbara epiduralen :) Bedövningen gjorde väldigt väldigt ont men epiduralen kändes knappt och den nålen är ju inte liten.. Efter en påfyllning och när vi började fundera på ytterligare en så var det dags att krysta. Min man och den stolta blivande pappan styrde krystvärkarna: Kom igen nu Ia! Pressa, pressa, lite till, kom igen! Barnmorskan fyllde bara i när det behövdes. Att få ut det där lilla men ändå stora huvudet gjorde ju så fruktansvärt ont och det kändes som det aldrig skulle komma ut men till slut så syntes det. Pappa Piraten sa: Jag ser huvudet! Ia, jag ser huvudet! Barnmorskan sa att titta nu, nu kommer han, TITTA NU! O det var tur jag tittade för där kom han; lite gråaktig men inte alls kladdig och blodig som jag hade föreställt mig. Han var och är helt perfekt! ;)

...om att inte vara girig.

Kom och köp!! Kom och köp!! Färska varor! Diverse varor! Kom och köp!!

Ja familjen Dahlbom håller på med ett litet projekt, litet men oändligt. Vi håller på att sälja av så mycket vi kan av alla de möbler som står och samlar damm i Fjälkinge samt en del av de saker som vi har här hemma i Mariapark. Det gäller allt ifrån stolar, bord, mynt, golfklubbor och tavlor. Att ta foton på grejorna är inte särskilt svårt, och att sätta in annonserna är inte heller särskilt svårt. Det som dock är svårt är att sätta priset på grejorna. Vad begär man för fyra jubileumsmynt i guld? Man letar lite på nätet och får ett hum men ska man tänka girigt eller ska man tänka att man vill bli av med "skräpet"? Oftast så vill jag bara bli av med skräpet men samtidigt vill jag inte skänka bort sakerna. Jag är definitivt inte girig och det tror jag skiner igenom när jag säljer två soffor för 200kr! Nä girighet är inget för mig. Då skänker jag nog heller till rätt person. Så kom och köp, kom och köp!! Ni vet vart jag finns. =)

...om att hitta rätt strumpor till lillgrabben.

Det blir ett kort inlägg idag. Soffan och frun lockar mer än att sitta framför datorn och häcka.

Som titeln kanske skvallrar om så har vi köpt små små strumpor till lillgrabben, ja inte bara strumpor. Det blev faktiskt fyra bodys, en tunn bäveroverall och som sagt två par strumpor. Allt för under sexhundra kronor, inte helt farligt kan jag tycka. Värre är det med napphållare, de kan kosta mer än hundra kronor! Hundra spänn för en liten liten bit tyg, löjligt! Jag kommer aldrig köpa en enda napphållare om jag så ska sätta mig ner och virka en helt själv. Här kommer lite bilder.

...om det här med komprimerad energi.

Ja det låter kanske tråkigare än vad det faktiskt är, eller så är det precis så tråkigt som det låter. Hur som helst. Har tänkt lite på det här med energi. Alla vet vi ju om att vi gör av med energi när vi gör saker. Vi målar en tavla och vi brukar energi vid varje penseldrag. Vi lagar mat och vi använder samma energi där. Muskelenergi som krävs när vi rör runt i grytan och även ren allmän energi här från jorden som vi använder när vi gör de enklaste saker. Så tänk hur galet mycket energi det måste gå åt eller användas/omvandlas när ett litet foster ska växa till en fullvuxen bebis under lopper av +- nio månader. Inte konstigt att en mamma blir trött. All den där energin skulle ju trötta ut vem som helst, elitidrottare eller brandman. Lite som ett svart hål (för det är väl typ så de funkar?!), först ingenting och sen en massa energi som samlas och helt plötsligt BOOM! Liv. Overkligt men samtidigt så jäkla verkligt. Jag blir upphetsad och trött på samma gång.

...om att förlora sig själv för ett tag.

Ia och jag var på Gospelbrunch innan. Det var hur mysigt som helst och det var flera gånger som håret på mina armar reste sig då någon söt körtjej brast ut i solo. Härligt med gospel, man blir varm i hela kroppen och tårarna var inte långt borta. Fantastiskt hur främlingar kan träffas för att brista ut i vacker sång. Det är nästan så att man skulle anmäla sig till nån kör för att få sjunga lite. Men sen hejdar man sig lite och inser var man egentligen står.