...om att förlora sig själv för ett tag.

Ia och jag var på Gospelbrunch innan. Det var hur mysigt som helst och det var flera gånger som håret på mina armar reste sig då någon söt körtjej brast ut i solo. Härligt med gospel, man blir varm i hela kroppen och tårarna var inte långt borta. Fantastiskt hur främlingar kan träffas för att brista ut i vacker sång. Det är nästan så att man skulle anmäla sig till nån kör för att få sjunga lite. Men sen hejdar man sig lite och inser var man egentligen står.